Stockholm Marathon

I lördags 5 juni sprang jag Stockholm Marathon, det vill säga drygt 42 km så fort som möjligt. Jag tog tåget på morgonen från Göteborg mot Stockholm. Vi fick en särskild omklädningsplats i en skola 1 km från starten. Jag tog det ganska lugnt där. Jag gick inte hela vägen till Stadion där starten var utan jag tog tunnelbanan (jag ville inte springa 43 km bara 42 km). Nära starten träffade jag ett gäng klubbkompisar från Solvikingarna, Sveriges största löpklubb i antal deltagare i lopp. Det var kul att prata med dem och få veta lite om deras plan och hur det kändes. Jag planerade springa på 4.30 fast jag antog att det var en aning optimistiskt för jag har inte sprungit mara på det på 12 år (sedan Stockholm 1998). Jag hade planerade passertider för varannan km skrivna på en remsa jag hade runt handleden, med sluttid 4:30.

Startskottet gick och det tog givetvis tid att komma till startlinjen. Som tur är mäts varje deltagares starttidpunkt individuellt. I början var det trängsel och det gick lite långsamt. Jag lät det vara så för utan uppvärmning (för att inte göra loppet ännu längre) behöver man börja lugnt. Jag låg 20 sek efter schemat efter 2 km och detsamma efter 5 km, för jag höll på pricken mitt planerade tempo på 6:24 per km. Jag fortsatte med det tills 10 km (på 1:04:12 - 13 sek efter schemat) Mellan 10-20 km gick det en aning fortare, så att jag passerade 20 km på 1:22 före mitt schema. Halvmaran gick på 2:13:53, en rätt perfekt tid för mitt upplägg. Hittills hade det känts trevligt och skönt att springa. Vädret var bra och ibland en aning varmt, men helt ok egentligen.

Jag hade dock långsamt känt mig mer och mer trött i benen och det var frågan hur länge jag skulle orka med samma tempo. Gamla stan passerades vid cirka 28 km sprungna och jag försökte hålla stil och tempo men tappade. Vid 30 km låg jag 37 sekunder efter mitt schema. Något senare passerade vi Västerbron, och där tappade jag. Samma bro passerades under första halvan av loppet men då märkte jag knappt den. Efter 35 km (mitt på Kungsholmen) låg jag 3:44 efter schemat och insåg att jag kunde glömma 4:30. Jag blev ikappsprungen av farthållare för 4:45 och dem ville jag inte se, och lyckades hålla dem bakom mig. Jag försökte hålla stilen i de svaga uppförsbackarna efter centralen, vilken gick sådär. Efter 40 km (5:18 efter schemat) blev jag riktigt trött, på grund av att det var backigt där, både upp och ner. Det blev kramptendenser och jag tappade mycket (7:46 den km) men jag motstod frestelsen att börja gå. Sista km gick det fortare igen, bland annat för jag vågade pressa mig. Den gick på 6:37 och där sprang jag om många. Men det var 200 m till inne på stadion och då lyckade jag lägga på en riktig spurt (på 58 sekunder alltså 4:50-tempo).

Sedan var jag trött men glad att vara i mål. Jag hade ont överallt, särskilt fötter, ben, rygg armhålor (skavsår) och huvudet. Jag fick min medalj och tog mig till området för utlämnande av klädpåsar man lämnat in. Där träffade jag klubbkompisar och det var trevligt. Jag tog mig via tunnelbana tillbaka till skolan. Benen gjorde fortfarande ont, men jag gick rätt obehindrat även i trappor, medan resten av kroppen var mera ok. Efter dusch och diskussion stack ett litet gäng till centralen där vi gästade McDonalds innan vi tog tåget tillbaka.

Jag var missnöjd med tiden vid målgång, men efteråt känns det relativt bra. Detta är den mara jag i högst grad följt ett exakt schema, vilket jag inte rikigt kunde hålla, men känslan av det var bra. Det var trevligt att springa första halvan, medan sista milen var så plågsam att jag hade bestämt att aldrig mer springa mara. Vi får se.